Planen var enkel. De skulle gömma sig på perrongen, bredvid tågskenorna, tills stationen stängde strax efter midnatt. Sam hade gjort det många gånger förut,fast aldrig för att måla Men nu var det fortfarande full kvällsrusning. Människor trängdes runt Astra och Sam med arbetsdagen som ett tunt lager damm över ansiktsdragen.
Alla hade ett mål i sikte, de gick snabbt som om tiden rann iväg fortare och fortare med det annalkande mörkret. Det fanns de som hade en belöning att vänta. En god middag, soffans mjuka famntag, kanske någon som tog emot dem. Någon som frågade hur dagen hade varit, någon som skrattade och ropade genom lägenheten och fyllde rummen med liv. Och så fanns det de förbisprungna. De som stod med framsträckta händer på en kartongskiva och tiggde om några slantar som aldrig kunde bli annat än en skärva, en nästan försumbar del av förhoppningen om en bättre tillvaro. De som samlades i klungor som duvor utanför tunnelbanenedgångarna, som trampade på stället och höll värmen med den sista cigarettens svaga glöd. De som pratade högt med osynliga plågoandar, de som blev kvar och blev över.
Hela staden var en våg av sten och betong och bultande hjärtan som bar fram Astra och Sam. De tunga väskorna vägde ingenting. Deras lediga händer rörde vid varandra trots mellanrummet mellan handryggarna. De sneglade inte på varandra, tjuvkikade inte. Marscherade bara på, sida vid sida. ”Tillsammans” tänkte Sam eller nästan-tänkte. Vågade inte riktigt tro att ett tillsammans kunde rymma honom.
Kanske var det därför Sams radar inte fungerade som den brukade, känselspröten var infällda, blicken vänd åt ett annat håll. Inte förrän handen låg där på hans axel, tung och bestämd förstod han vad som hade hänt. Och då var allt redan för sent. Astra såg den store mannen med den intensiva blå blicken, hon såg hans hand på Sams axel och hur Sam liksom tömdes på färg, krympte och bleknade i mannens grepp. Det var som en kupol sänktes ner över just de tre. Människor fortsatte att rusa omkring dem, men inne i kupolen var det dödstyst. Varken Sam eller Astra hade ställt ner sina väskor eller sagt ett ord. Mannen med de blå ögonen tittade bara på Sam. Efter en lång stund sa han; ”Kom nu så åker vi hem”.
Sam vände ansiktet mot Astra och det var det högsta ljudlösa rop på hjälp hon någonsin hört.
Allt var så enkelt. Det var nästan skrattretande. Lova kände sig märkvärdigt lätt. Som om hon nästan inte hade någon kropp som tyngde ner henne mot lakanet. Smärtan i ryggen var bara som en skugga. Från korridoren hördes matvagnens skrammel. Kvällshimlen där ute var grå som en utsuddad blyertsteckning. Hade inte mamma sagt ”vi ses i kväll”? Hon måste skynda sig annars skulle det vara för sent.
Dörren sköts upp med det där sugande ljudet den alltid gjorde. En sjuksyster som Lova inte kände igen kom in.
”Hur har vi det här då?” sa hon som om det var hon och Lova som hade det på det ena eller andra sättet.
”Jag har jätteont”, ljög Lova viskande.
”Oj då”, sa sjuksystern, ”då ska jag hämta några tabletter”.
Lova prövade försiktigt att vifta på tårna. Det gick bra även om det skickade blixtar av smärta upp i ryggen. Hur skulle det gå med benet? Hon skulle bli tvungen att hitta en krycka någonstans. Den friska armen verkade fungera bra. Sjuksystern var tillbaka med några tabletter och ett glas vatten.
”Svälj de här så ska jag hjälpa dig in på toaletten sen”, sa hon.
Det gick väl inte precis som en dans att stappla in på toa. Lova svettades under sjukhusskjortan. Men benet bar henne, det var det viktigaste.
När hon flämtande var tillbaka i sängen sa sjuksystern: ”Ja det gick ju bra, du har verkligen haft änglavakt. Din pappa ringde. De kommer om en timme. Ska jag sätta på TV:n så länge?”
”Ja tack”, sa Lova, ”var är mina kläder?”
”De hänger i skåpet där men det får du nog vänta lite med” svarade sjuksköterskan, skruvade upp ljudet på en repris av någon amerikansk humorserie och skyndade iväg.
Lova satte sig långsamt upp och svängde benen över sängkanten. ”Lugn och fin”, sa hon högt till sig själv. När hon hade fått på sig kläderna var hon genomblöt av svett och halva timmen hade redan gått. ”Kom igen nu”, muttrade Lova mellan tänderna, hängde på sig ryggsäcken och gick ut i korridoren. Det var nu allt kunde vara över innan det ens hade börjat. Lova kunde inte springa hur gärna hon än ville. Hon linkade längs väggen och såg sig då och då om över axeln. Om någon ropade hennes namn och stoppade henne nu, då hade hon inga ursäkter eller förklaringar till hands. Lova bad en bön att hon skulle klara sig ut till hissen. Hon stödde handen mot väggen. Vad var det som hon hade trott var så sabla enkelt? ”Skynda dig”, mumlade hon mellan sammanbitna tänder. Det kunde inte vara mer än tio steg kvar nu.
Astra såg in i Sams uppspärrade ögon. Hon vill lyfta upp honom från den smutsiga trottoaren och flyga iväg över hustaken . Det här var alltså hans pappa. Mannen som legat som en skugga över Sam när han hade suttit i hennes säng och berättat om sig själv. Astra vände blicken mot honom, hon såg på hans hand som vilade så tungt på Sams axel, hon såg på de blå ögonen, som två blåmålade dörrar, stängda och låsta.
”Nej”, sa Sam. Han sa det inte högt men mannen ryckte till som om någon skrämt honom.
”Nej”, sa Sam igen, lite högre den här gången. Han var fortfarande blek och ögonen var fulla av tårar. Bröstkorgen höjdes och sänktes som om han kippade efter luft. Micke tog bort sin hand och klev ett litet steg bakåt. Kupolen som hade skiljt dem från världen löstes upp. Ljuden från gatan strömmade in.
”Jag går aldrig med dig någonstans någonsin mer” fortsatte Sam, han stirrade på Micke och nu hade tårarna tippat över och forsade nerför hans kinder. ”Fattar du det? Du kan slå mig. Du kan döda mig om du vill. Jag skiter i det. Jag går inte med dig.”
Micke skakade på huvudet och log ett konstigt litet leende.
”Vet du hur ledsen du gör mig”, sa han.
”Jag vill inte veta”, svarade Sam och sträckte ut handen mot Astra. Hon tog den snabbt i sin.
”Om du går nu då har du stängt dörren för gott. Fattar du det din satans otacksamma skitunge?” Micke viftade med pekfingret i luften framför Sams ansikte.
”Ja, det hoppas jag”, sa Sam.
”Du är verkligen din mors son”, sa Micke, ”du skämmer ut mig, precis som hon.”
”Det klarar du så bra själv.” Örfilen kom så plötsligt att den träffade Sam som ett piskrapp över kinden som genast färgades mörkröd. Ett ”nej” hade lämnat Astras mun och gled iväg mellan dem.
Sam förde upp sin handflata mot kinden. Tårarna hade slutat rinna. Han såg bara på Micke med ögon som förlorat sin färg och bara var mörker.
”Är du färdig?” sa han.
Och Micke vände sig om och gick. Efter en stund försvann hans jeansklädda rygg i folkmyllret. Astra slog armarna om Sam. Han darrade i hennes famn.
”Jag har aldrig sagt nej”, viskade han.
”Men nu gjorde du det”, viskade Astra tillbaka.
”Nu går vi och bombar.”
”Är du säker?”
”Jag är säker.”
I sjukhushissen lutade sig Lova mot väggen och slöt ögonen. Varför gjorde hon det här? Hon visste inte själv. Det enda hon visste var att det måste göras. Om hon inte i alla fall försökte hjälpa Sam så skulle hon aldrig sluta tänka på det.
Kanske hade hon en skyddsängel trots allt, för precis utanför hissen stod en övergiven krycka som hon plockade med sig och kön med taxibilar var precis utanför dörren. Lova ville skrika av lycka när den körde iväg ner mot stan. Hon hade klarat det. Hon kanske inte visste vad som skulle hända om några veckor eller ens om en timme. Men hon hade ryggsäcken med pengarna och fastän hela kroppen bultade och gjorde ont så var hon på väg ner igen. Hon var någon. En överlevare. En kloakråttornas drottning. En cowboy på storstads-stäppen.
Den vackraste platsen som Lova visste låg ett stenkast in i tunneln från Blåbäckens station. Det var flera spår som korsades just innan den öppnade sig igen och spåren gick ut på bron. Det fanns en avsats en bit upp på väggen där man kunde sitta gömd och se tågen susa förbi och till och med skymta vattnet långt där nere. Tänk om hon skulle kunna ta sig dit. Om hon bara kunde komma upp på avsatsen så kunde hon sitta där hyfsat bekvämt.
När Lova hade betalat taxichauffören och lovat att hon såg sin mamma vänta borta vid stationen var hon inte så säker längre. Hon stod länge innanför dörrarna på stationen och väntade på att yrseln och smärtan skulle sjunka undan så att hon kunde tänka klart. Förmodligen hade det varit smartare att gå till Axelporten om det nu var Sam hon ville få tag i. Lova tänkte på budskapet på väggen ”Snart tar jag sönder dig”. Hade det redan varit snart?
Men nu var hon här. Hon frös. ”Strunta i det”, sa Lova till sig själv, ”det är bara en kropp, det är inte så viktigt.” Hon gick långsamt fram och tog hissen ner till perrongen.
Sam var snabb. Innan Astra hann uppfatta riktigt vad som hände hade han försvunnit ner under perrongen. Astra kände hur hjärtat bultade. Hur gjorde man? Var det inte en massa el och grejer där nere som man skulle akta sig för? Och tänk om någon kom fram och frågade vad hon höll på med. De var så nära nu.
Astra såg sig om men inga vakter var i sikte och ingen på perrongen verkade bry sig om henne där hon stod och trampade och kikade ner på spåret. Plötsligt dök Sams huvud upp.
”Vad väntar du på? Kom nu”, sa han och tog emot hennes väska. Astra hävde sig ner på spåret och dök ner under perrongen.
”Vi går in i tunneln, det är säkrare”, fortsatte Sam och började krypa bort mot tunneln.
”Säkrare?” ekade Astra men fick inget svar. Det var bara att krypa efter.
Lova tittade upp mot avsatsen. Ett tåg närmade sig utifrån bron. Ljudet var öronbedövande, det skar genom varje ben i kroppen. Hon visste helt säkert nu att om hon kunde ta sig upp så skulle hon i alla fall aldrig orka ta sig ner. Men det gjorde inte så mycket, hon skulle i alla fall aldrig klara att ta sig tillbaka. Om hon bara fick krypa ihop där uppe och sova. Lova tog ett djupt andetag och hävde sig upp med kryckan och den friska handen om en utskjutande bult på väggen. Så var hon uppe. Om hon bara inte frös så. Bilder flöt runt i huvudet. Sam och den långa flickan, Åkessons ögon, huset på landet som dem kanske skulle flytta till. Men ingenting kändes verkligt.
Astra följde efter Sam in i tunneln och bort längs ena väggen. Tunneln öppnade sig ut mot bron och Sam pekade upp mot en avsats på väggen. En övergiven krycka låg vid deras fötter.
”Vi kan krypa upp och vänta där inne, det är som ett litet rum.” Astra nickade och såg Sam ta sig upp längs väggen med några språng. Hon skulle just följa efter när han gav ifrån sig ett rop som ekade i tunneln. Efter en stund stack han ut huvudet.
”Det är en liten tjej här. Och jag tror att hon behöver hjälp.” Astra hävde sig upp till avsatsen och dråsade in i hålrummet. En flicka som hon kände igen låg sovande på golvet. Det ljusa håret var klibbigt av svett. En stor kompress satt fasttejpad över ena örat och armen var i bandage.
”Bra gjort att ta sig upp hit i det där tillståndet” sa Sam. Astra la en hand på flickans panna. Den var kokhet. Nu visste hon var hon hade sett henne förut. Det var ju flickan som hon sett genom kameralinsen, det ljusa nästan självlysande håret som försvunnit ner i en A-brunn. Vad hade hon råkat ut för?
”Hon heter Lova”, sa Sam, ”jag har stött på henne en gång. Vad ska vi göra?” Innan Astra hann svara öppnade Lova ögonen och såg förvånat på dem.
”Jag fryser”, sa hon. Astra tog av sig sin jacka och bredde ut över henne.
”Vad gör du här?” sa Sam, ”och vad sjutton har du råkat ut för?”
”Du skulle få pengar av mig så att du kunde köpa något att äta”, sa Lova och sen berättade hon om Åkesson och gallret.
Astra tog fram vatten och några smörgåsar ur väskan och Lova åt sina sista Alvedon. Medan de pratade om Åkesson och underjorden och vad de varit med om tätnade mörkret och himlen tände sina egna gatlyktor. Till slut somnade Lova igen.
Astra tog fram sina schabloner och visade Sam alla fantastiska figurer hon skurit ut. Gorillor och fjärilar och kvinnor med tio armar och ormar i håret, brinnande hjul och barn som stod på händer.
”Det är dags” sa Sam, ”hur gör vi med Lova?”
”Vi tar med henne så vi ser att hon inte blir sämre. Vi får ta henne tillbaka till sjukhuset när vi är klara. Knasboll.”
Perrongen var kolsvart. Astra tände sin ficklampa och i ljuset av den monterade hon snabbt ihop de två bygglamporna.
Nu flödade ljuset över väggarna. Det var inte lätt att bära Lova upp på perrongen även om hon var lätt, men till slut hade Sam lagt henne med huvudet på ryggsäcken på en bänk. Hon stönade lite i sömnen.
En lång stund hördes bara ljudet av sprayburkarna och enstaka ord ”här?”, ”högre”, ”vänd den”. Sen klev någon in i ljuspölen och klappade glädjelöst i händerna.
”Titta så fint ni gör. Synd att vi har ringt polisen.” Åkesson viftade med en mobiltelefon. Bakom henne skymtade några skuggestalter med oknutna gymnastikskor och för stora jackor.
”Hon bluffar nog”, sa Astra och ansträngde sig att inte skrika åt flickan med de grå ögonen att hon hade varit en galning som lämnat Astra vilse under marken.
”Chansa om ni vill. Vad är det där?” Åkesson pekade med mobilen på Lova.
”Det är flickan som du lurade ut på gallret”, sa Sam, ”polisen är säkert intresserad av att höra om hur du fick henne att falla och nästan slå ihjäl sig.” Han tyckte att han såg en darrning i Åkessons ansikte men det kanske bara var ljuset som lurade honom.
”Vi ska hälsa från din syster”, sa Astra, ”hon saknar dig. Hon säger att det är lugnt nu. Hon vill att du kommer hem.”
”Vad säger du? Du ljuger”, sa Åkesson och nu gick det inte att ta miste på tårarna i hennes ögon.
”Jag vet hur det känns”, sa Sam, ”åk hem om du kan.”
Åkesson vände och försvann ut i skuggorna igen.
”Vänta”, ropade Sam, ”vi har dina pengar”. Men hon var borta. Bara ljudet av springande gymnastikskor längs spåret låg kvar en stund.
”Det är bäst vi skyndar oss om polisen är på ingång”, sa Astra.
”Vi ringer och kollar att de verkligen är på väg när vi är klara”, sa Sam. Så kan de hjälpa Lova.
Lova vaknade av någon lyfte upp henne. Någon som hade kläder som knarrade lite. Omkring henne sprakade det av färger. Hon lyfte på huvudet. Just det, stationen. Den såg ut som en skattkista eller en färgsprakande cirkus. Över ena väggen stod det ”Lova” med regnbågsfärgade bokstäver. Lova log. Poliserna pratade över huvudet på henne. Det gjorde inget. Hon var van. Nu skulle hon bli frisk. Hon visste att det skulle bli så. Och sen skulle hon komma tillbaka.
Morgonsolen stänkte guld över hustaken. Staden bredde ut sig nedanför dem som om den dukats upp just för de två.
”Kom” sa Sam, ”vi kan väl gå en bit tillsammans om du vill”. Astra lutade sig fram och torkade bort lite grön färg från hans näsa.
”Det vill jag” sa hon.
